Emma Eidhagen

Pappa, jag önskar fortfarande att du ska vara här med mig. Jag tittade på kort på dig i helgen. du var vacker, vackrare än vad jag kunde förstå. Du var underbar, på ett sätt var du verkligen det. Jag har det så himla svårt just nu, vet inte als längre vad jag känner. Min kropp har tagit slut på kraft, känner mig så enormt svag, så tom och så ensam på något vis. Så himla liten och rädd, jag vet egentligen inte alls vad jag vill skriva men det är så mycket som snurrar i huvudet på mig just nu. Jag kan verkligen inte sova just nu och jag vet att jag borde väcka någon för att berätta hur jag verkligen känner just nu men jag kan inte. Jag vill inte oroa och smärta andra. Jag fungerar ju inte så,alla andra går alltid före. Jag vill ju bara att alla andra ska må bra och ha det bra ju, Vad spelar det för roll om jag mår bra när alla andra i min närhet mår skitdåligt, Jag vet att alla säger att de finns där,och det tvivlar jag inte en sekund på. Jag vet att de finns där och stöttar hela tiden om jag så skulle vilja. Men tyvärr är jag för envis för att verkligen inse att jag behöver dem. Jag vet att alla bryr sig så mycket men jag kan inte öppna mig för alla, jag kan knappt öppna mig för någon. Jag vet inte varför, jag som har så jävla lätt att prata. Varför kan jag bara inte öppna mig och berätta hur jag mår. Men jag vet nog själv varför, jag vill bara inte. Jag vill inte att det ska göra ont, jag vill vara stark och jag vill gömma mig i den smärta jag känner. Jag vet att alla tycker att det är så himla fel men hur lätt ät det när man hela livet levt med sådan jävla smärta inom sig att man inte velat prata om det. Det är något som man bara har fått vänja sig att leva med. Jag hatar bara att jag inte riktigt vet vad som snurrar i huvudet på mig. Ena sekunden vill jag bara gråta men jag kan inte, för det känns som smärtan inte är tillräcklig för att tårarna ska kunna visa hur ont det verkligen gör i mig just nu. Jag är så sjukt ledsen för allt som hänt, jag ville inte mista dig. Jag ville alltid att du skulle vara här med mig, ville verkligen att det skulle bli ett bättre liv för oss. Ibland önskar jag att jag kunde fått vara du för en vecka och känna den smärta som du verkligen fick känna varje dag. Blev det för mkt med alla skador, alla sjukdomar, med oss fyra döttrar,med mamma, med jobb,sjukskrivningar, skulder och allt. Jag vet inte alls riktkgt vad den största faktorn var men jag gissar på att det på något vis hade med alla de saker jag tog upp att göra. Det svider i mina ögon just nu för jag grät för första gången på länge,det gick inte att låta bli när jag tittade på bilden på dig o Elin på Öland på stranden och när låten från din begravning kom upp. Ni spelade strandtennis,jag minns den dagen så väl, det var så varmt och skönt,det var underbart. Det var vårt paradis. Dit vi åkte allihopa på sommaren, där det bara var vi sex. Vi familjen, nu är vi bara fem kvar. Och vi får åka utan dig ner till vårt paradis. Det kommer aldrig bli samma sak utan dig. Det kommer vara så tomt! Men du kanske är där nu? Du och Spongen tillsammans med Mormor. Kanske sitter ni där och tittar på solnedgången och njuter av värmen och kärleken,njuter av vårt paradis?! Jag hoppas ni gör det och jag längtar till jag får göra det med er. Men under många år framöver så kommer jag få sitta där utan er. Det smärtar mig så enormt mkt ska ni veta. jag förstår inte att så mkt kan snurra i huvudet på en och samma gång. Att alla tankar flyger fram och tillbaka i skallen så man nästan tror att den ska exlodera till slut. Det gör ont, jävligt ont utan er. Hur ont kan jag inte beskriva det går inte,men jag vet att jag är så otroligt svag utan er. Och jag tror inte jag kommer bli samma gamla Emma igen utan er.. det är så svårt att bli det när man vet att ni alltid funnits där och gjort mig till den jag är idag. Det känns så sjukt tungt då att inse att ni inte kommer att vara med mig nåhot mer. Ni kommer aldrig mer att skratta och le tillsammans med mig, ni kommer aldrig mer krama om mig, aldrig mer titta när jag spelar matcher. Alla småskaer som blir så stora saker är så jobbiga.. det smärtar så sjukt mkt!!
Jag har alldeles för ont i huvudet för att fortsätta skriva nu. Måste vila hjärnan lite. Men innan det vill jag bara tacka dig älskling för att du finns där varje dag och stöttar och får mig så jävla lycklig. Jag är så tacksam för att du får mig att skratta och le. Du är vacker, så himla vackrare än allt och jag älskar dig mer än vad mitt hjärta kan beskriva!

Pappa en dag står vi hand i hand igen, en dag ska jag återigen få krama om dig och en dag ska jag få titta in i dina ögon och få dig att förstå att du betyder så mkt för mig. Jag längtar dit. Säg till Spongen att jag längtar efter honom med! Ta hand om oss snälla.. ni betycer så mkt mer än vad ni någonsin kommer att förstå!!