Pappa , Varför ='( ?
Varför?
Jag kan inte få något annat ord i huvudet!?
Jag förstår inte, kanske för att jag inte vill förstå.
Det smärtar mig, det gör ont, jag är arg, förbannad, besviken och så fruktansvärt ledsen.
Jag kan inte acceptera det här, du får inte vara borta för alltid.
Jag behöver dig, jag älskar dig och nu saknar jag dig så jag vet inte var jag ska gå eller göra.
Jag orkar inte se en morgondag utan dig, en dag utan en pappa.
Jag kan bara inte förstå hur du kunde göra såhär, hur du kunde ta ett beslut och lämna mig!
Oss fem, dina fyra döttrar och din fru, världens finaste människor. Det finns inge bättre än oss.
Varför förstod du inte det, varför var vi inte värda att leva för!?
Jag vill inte minnas mina sista timmar med dig för just då ville jag inte veta av dig, ville inte prata med dig, jag önskade bara att jag var någonannanstan. Sen somnade jag och väcktes av panik med dunkande på dörren, det var verkligen skräck, Jag förstod med en gång att någonting var fel. Paniken i Jespers ögon. polisen, jag förstod med en gång att du inte fanns mer. Jespers darrande röst och polisens röst ekar i huvudet fortfarande. Jag fattar inte det är samma känsla som när malin kom ut och berättade att Spongen finns inte mer. Och mkt riktigt så var det samma känsla och det var som jag trodde. Pappa fanns inte mer. Han hade lämnat mig föralltid.
Jag fattar inte hur du kunde göra såhär, jag vill verkligen inte förstå. Jag känner mig så värdelös och så inte älskad av dig. Du var min pappa, och du valde att lämna mig för gott.
Allt som var här hemma just då, jag vill inte minnas men minutrarna sitter som fast i huvudet på mig. Kaos är det enda ordet som går att beskriva det här med.
Jag ser bara två ambulanser, en polisbil, smärta, sorg. det finns inte det här. det är en jävla mardröm allting. men inte det är sant. Minns hur alla låg och grät när jag kom in, jag förstod ingenting mer än att du försökt ta livet av dig. Det var det enda jag visste när jag kom in. Jag fick inte veta någonting, de var bara en massa skrik och kämpande med dig ute i hallen. Och jag satt hjälplös i vardagsrummet, skakande och ville bara försvinna.
Majas fråga kommer alltid sitta fast i huvudet, kommer pappa att dö? Förstår du att du lämnade en 9 åring, en 13åring en 17 åring och mig. Vi är ju inte ens vuxna, hur mkt tror du inte vi behöver en pappa!!?!
Vad jag sa på majas fråga minns jag inte, jag visste ju att det inte fanns någon mer pappa för oss men hur ska jag kunna säga det till henne. Ambulansen åkta iväg med dig, iväg med dig föralltid. Polisen kom tillbaka, Jag såg hur mammas huvud sänktes, hur hennes livskraft och allt försann, jag förstod att du inte fanns mer. Mammas tårar i ögonen och tomhet sa mig att han inte fanns mer. Med eko i huvudet hör jag fortfarande hur jag säger till mina systrar. Vi har ingen pappa mer. Han finns inte längre. Jag grät men bara i några sekunder, mina tankar gick åt farmor o farfar, hans mor och far. Jag var tvungen att ta mig tid och berätta. Femton minuter senare står jag utanför deras dörr. Farmor öppnar och jag minns hur jag säger att Pappa tagit livet av sig. Jag ser direkt hur allt i henns ögon försvinner, leder henne in i sovrummet och berättar för farfar att hans son inte finns mer. Det kändes direkt att deras livskraft och energi försvann.. det gjorde så förbannat ont i mig. men jag kunde inte gråta, jag levde i en chock bara . Jag minns resten av dagen med, hur vi såg honom på sjukhuset, när alla vara hos oss, hur dagarna bara passerar.
Jag sa hejdå för en sista gång till dig, jag minns sist, när du stod med mig och grät när din bästa vän gått bort. När vår älskade Spongen gick bort. Hur du sa att vi måste finnas för varandra, att du älskade mig och att allt skulle bli bra. Minns du det ? Jag trodde verkligen på dig då! Jag trodde verkligen att det var slutet på allt jävla hemskt. Men istället så får jag stå lutad över din kista, med tårarna rinnande för mina kinder och med en smärta värre än allt och säga god natt föralltid. Det var sista gången jag fick se dig, min pappa. Du låg kall och fridfull där, du har det säkert mkt bättre nu, men jag då? Jag ska leva här utan dig!! Jag kysste dn panna och sa god natt, men jag ville inte att det skulle vara ett godnatt föralltid. Vill att du ska vakna!! Jag vet inte hur jag ska kunna leva utan dig!
Jag kan bara inte förstå, ordet varför kommer alltid sitta fast i mitt huvud så är det bara !?
Jag vill bara gråta över dig men det gör så förbannat ont så all rädsla tar över.
Jag kommer alltid älska dig, det vet du hoppas jag!
Men jag vill verkligen inte leva här utan dig!
Jag vet inte om jag kommer klara det!?
/ Din dotter förevigt!
Vila i frid Pappa 13/1 1957 - 1/1 2008
Jag kan inte få något annat ord i huvudet!?
Jag förstår inte, kanske för att jag inte vill förstå.
Det smärtar mig, det gör ont, jag är arg, förbannad, besviken och så fruktansvärt ledsen.
Jag kan inte acceptera det här, du får inte vara borta för alltid.
Jag behöver dig, jag älskar dig och nu saknar jag dig så jag vet inte var jag ska gå eller göra.
Jag orkar inte se en morgondag utan dig, en dag utan en pappa.
Jag kan bara inte förstå hur du kunde göra såhär, hur du kunde ta ett beslut och lämna mig!
Oss fem, dina fyra döttrar och din fru, världens finaste människor. Det finns inge bättre än oss.
Varför förstod du inte det, varför var vi inte värda att leva för!?
Jag vill inte minnas mina sista timmar med dig för just då ville jag inte veta av dig, ville inte prata med dig, jag önskade bara att jag var någonannanstan. Sen somnade jag och väcktes av panik med dunkande på dörren, det var verkligen skräck, Jag förstod med en gång att någonting var fel. Paniken i Jespers ögon. polisen, jag förstod med en gång att du inte fanns mer. Jespers darrande röst och polisens röst ekar i huvudet fortfarande. Jag fattar inte det är samma känsla som när malin kom ut och berättade att Spongen finns inte mer. Och mkt riktigt så var det samma känsla och det var som jag trodde. Pappa fanns inte mer. Han hade lämnat mig föralltid.
Jag fattar inte hur du kunde göra såhär, jag vill verkligen inte förstå. Jag känner mig så värdelös och så inte älskad av dig. Du var min pappa, och du valde att lämna mig för gott.
Allt som var här hemma just då, jag vill inte minnas men minutrarna sitter som fast i huvudet på mig. Kaos är det enda ordet som går att beskriva det här med.
Jag ser bara två ambulanser, en polisbil, smärta, sorg. det finns inte det här. det är en jävla mardröm allting. men inte det är sant. Minns hur alla låg och grät när jag kom in, jag förstod ingenting mer än att du försökt ta livet av dig. Det var det enda jag visste när jag kom in. Jag fick inte veta någonting, de var bara en massa skrik och kämpande med dig ute i hallen. Och jag satt hjälplös i vardagsrummet, skakande och ville bara försvinna.
Majas fråga kommer alltid sitta fast i huvudet, kommer pappa att dö? Förstår du att du lämnade en 9 åring, en 13åring en 17 åring och mig. Vi är ju inte ens vuxna, hur mkt tror du inte vi behöver en pappa!!?!
Vad jag sa på majas fråga minns jag inte, jag visste ju att det inte fanns någon mer pappa för oss men hur ska jag kunna säga det till henne. Ambulansen åkta iväg med dig, iväg med dig föralltid. Polisen kom tillbaka, Jag såg hur mammas huvud sänktes, hur hennes livskraft och allt försann, jag förstod att du inte fanns mer. Mammas tårar i ögonen och tomhet sa mig att han inte fanns mer. Med eko i huvudet hör jag fortfarande hur jag säger till mina systrar. Vi har ingen pappa mer. Han finns inte längre. Jag grät men bara i några sekunder, mina tankar gick åt farmor o farfar, hans mor och far. Jag var tvungen att ta mig tid och berätta. Femton minuter senare står jag utanför deras dörr. Farmor öppnar och jag minns hur jag säger att Pappa tagit livet av sig. Jag ser direkt hur allt i henns ögon försvinner, leder henne in i sovrummet och berättar för farfar att hans son inte finns mer. Det kändes direkt att deras livskraft och energi försvann.. det gjorde så förbannat ont i mig. men jag kunde inte gråta, jag levde i en chock bara . Jag minns resten av dagen med, hur vi såg honom på sjukhuset, när alla vara hos oss, hur dagarna bara passerar.
Jag sa hejdå för en sista gång till dig, jag minns sist, när du stod med mig och grät när din bästa vän gått bort. När vår älskade Spongen gick bort. Hur du sa att vi måste finnas för varandra, att du älskade mig och att allt skulle bli bra. Minns du det ? Jag trodde verkligen på dig då! Jag trodde verkligen att det var slutet på allt jävla hemskt. Men istället så får jag stå lutad över din kista, med tårarna rinnande för mina kinder och med en smärta värre än allt och säga god natt föralltid. Det var sista gången jag fick se dig, min pappa. Du låg kall och fridfull där, du har det säkert mkt bättre nu, men jag då? Jag ska leva här utan dig!! Jag kysste dn panna och sa god natt, men jag ville inte att det skulle vara ett godnatt föralltid. Vill att du ska vakna!! Jag vet inte hur jag ska kunna leva utan dig!
Jag kan bara inte förstå, ordet varför kommer alltid sitta fast i mitt huvud så är det bara !?
Jag vill bara gråta över dig men det gör så förbannat ont så all rädsla tar över.
Jag kommer alltid älska dig, det vet du hoppas jag!
Men jag vill verkligen inte leva här utan dig!
Jag vet inte om jag kommer klara det!?
/ Din dotter förevigt!
Vila i frid Pappa 13/1 1957 - 1/1 2008
Kommentarer
Postat av: Emma
Jag önskar jag kunde göra något så du mår bra. Gumman, du måste klara av att leva. Jag vet inte vad jag skulle göra om du försvann! EMMA JAG ÄLSKAR DIG FÖRALLTID. JAG LÄMNAR DIG ALDRIG!!!!!!!
Trackback
