Emma Eidhagen

Jag vet inte längre vad, jag känner inte alls vad. jag kan inte förstå vad, vad som verkligen är verklighet. Är det verkligen den här jävla verkligheten jag ska leva i?! Jag vill inte längre titta framåt, jag törs inte helt enkelt. Jag har ingen aning längre vad som kommer att hända och ske. Det känns som om allt det här har fått människor i min närvaro att bli knäppa. Jag vet att alla människor nästa agerar på olika sätt men det kan inte vara normalt att göra som vissa gör just nu.
Jag har funderat en massa, och jag vill verkligen kunna prata om det men jag har nog kommit fram till att det enda sättet för mig är att få skriva.Jag tror helt enkelt jag inte klarar av att prata om saker som smärtar mig. Eller så är jag helt enkelt för svag för att inse att jag behöver hjälp, jag behöver riktig hjälp det är vad alla andra säger. Jag börjar känna mig som något jävla problembarn. Jag vet att jag behöver det här nu för jag vill inte sluta som pappa gjorde, han som gömde sig i sig själv och alkoholen. den som gjorde honom galen och det som tog hans liv. Jag vill verkligen inte sluta på samma sätt därför ska jag ge det en chans, men jag vill så gärna att det ska vara för min egen skull och inte för alla andras som jag går dit och sätter mig och öppnar mig. Jag vill att det ska kännas så himla rätt för mig. bara för mig för det e ju mitt liv och mina tankar. Men jag önskar ändå jag kunde öppna mig mer, speciellt för dig och du vet redan vem du är. Jag hatar att jag ska behöva såra dig så himla mkt bara för att jag inte själv vet hur jag längre ska hantera mig själv. Det jag kände igår var äckligt för jag vara bara så himla borta i hela kroppen, tankarna bara snurrade och jag fattade knappt vad jag höll på med själv. Jag måste få ut allt snart för jag håller på att äta upp mig själv inifrån. Jag vill verkligen inte fortsätta såhär.
Jag vet att jag hoppar så jävla mkt mellan saker men det e ju precis så det e i i mitt huvud jag vet ju inte riktigt vad tankarna vill ta vägen. Allt som jag varit med om cirkulerar i mitt huvud och jag kan inte förklara och jag vet inte hur jag ska få mig själv att kunna göra det heller. Jag pratar med folk om hur alla andra mår men mig själv jag vet inte det försvinner liksom när man tycker så synd om alla andra runt omkring, de andra märker det inte ens själva att deras fråga som de egentligen ställde. Den fick de aldrig svar på. Hur jag mår? Jag vet inte det.. Jag kan inte svara på det men jag kan väl förstå att alla tror sig veta att jag mår dåligt. Och tyvärr är ju det sanningen men jag kan inte förstå den själv för jag vet inte vilken smärta som gör mest ont.. 
Jag har ingen pappa mer, ingen pappa som kan älska mig och krama om mig och pussa mig godnatt. 
Jag har ingen pappa som mer kommer sitta och titta på mina matcher och känna sig stolt och hejja på mig
Jag har ingen pappa som kommer att ligga med tidningen i händerna slumrandes i soffan.
Ingen pappa som kommer sitta och titta på United med mig i soffan. 
Ingen pappa att fira på hans födelsedag. 
Ingen pappa att åka med till och från jobbet. 
Ingen pappa att få gråta ut med när han har det jobbigt eller jag har det jobbigt.
Jag har ingen pappa längre.. Ingen Ulf Eidhagen mer. 
jag har fortfarande ditt mobilnummer kvar på mobilen, jag klarar inte av att ta bort det för jag vill inte radera bort ditt namn för gott. Jag vill inte rista in ditt namn på en kall sten och lägga den i minneslunden,jag vill inte att din kropp ska vara i en urna bara nersatt i en kall jord. Jag vill inte att du ska vara död, jag vill inte. Jag kan inte leva utan dig pappa. Varför skulle du ta ditt liv, varför? Jag behöver dig så mkt mer än allt, Jag kan inte förstå hur du kunde säga hej då förgott. Fyra döttrar och en fru, fem underbara människor och du lämnar oss kvar här. Jag börjar förstå att jag inte längre kan vara arg föralltid. Jag börjar känna mig mer och mer tom,jag känner mer och mer att jag lever utan dig. Det gör bara så jävla skitont. 
Det börjar göra så där ont som när Spongen gick bort, när han bara togs från mig. Bort från mig.
Ni har försvunnit bort från mig båda två nu, på mindre än bara 4 månader har jag misst så mkt som jag levt för. Jag kan bara inte förstå hur det kan vara så sjukt jävla orättvisst.
Fy fan jag miste ju Anders i januari, världens bästa tränare. Fanns ingen vackrare människa än den underbara mannen. Han förstod mig och han lyssnade på mig och han ställde alltid upp för mig. Det sa bara pang och så var hans liv slut, 49 år. Han var som en pappa han med. Sen Spongen på samma sätt, bara pang, bara så där jävla snabbt, 53 år. Och sen Pappa 50 år, bara för att världens varit så grym, bara för att han inte orkade. Hur kan det vara så jävla orättvisst och varför måste jag ha förlorat de för..
Jag fattar inte hur jag kan orka leva såhär. Varför kan jag inte bara få bryta ihop och vara ledsen för, varför kan inte jag få inse att ni ska vara borta från migföralltid. Jag kan inte förstå att ni inte ska sitta med mig i soffan och fika något mer. jag kännner mig bara så jävla ensam utan er. Jag vet att jag inte borde känna så men jag gör verkligen det. Så himla tom och ensam!
Jag ser bara en mörk jävla tunnel just nu, jag önska bara att den någon gång kunde ta slut, få slut på all jävla skit som händer och bara för några månader och år kanske kunna få leva lyckligt för en gång skull.  
Jag vill bara få tillbaks min styrka och livskraft så att jag någon gång kan få vara den Emma jag alltid drömt om...
Saknar er mer än allt annat i mitt liv. Pappa och Spongen VARFÖR ???