Tiden läker inte alla sår..
En månad imorgon, en månad sen den där jävla natten i januari.
Den jävla natten då livet för dig tog slut, för att du själv inte orka. För att du mådde så förjävla pissigt.
Jag vet inte alls hur jag mår egentligen. Känns som om jag bara lever för att jag måste.
som om jag andas för att jag ska , inte för att jag egentligen vill, jag jobbar för att jag måste men jag känner inget. Jag tränar för det är det enda som får mig att slappna av. Där är det bara det som gäller och inget annat.
Jag känner mig bara så psykiskt jävla slut hela jag.. Jag orkar bara inte förstå att du är borta, det finns inte i mina tankar att jag ska leva utan dig. Det går inte att vilja fatta även fast jag försöker. Jag kan inte gråta för att du är borta, och jag fattat inte varför . Du är ju för fan min pappa. PAPPA, fattar jag att jag ska leva utan en pappa. jag kan inte förstå varken det ena eller det andra, känns som om ingen fattar.
Din begravning var för en vecka sen, jag förstod inte ens att du låg i kistan, jag kunde inte förstå. Du var min pappa och kommer så alltid att vara. Jag vet att jag innerst inne älskar dig för den du är inte för den som du var då jag sista gången fick höra dig andas. Jag vill inte fatta att du tog ditt liv och lämnade mig, jag saknar dig så det gör ont. Alldeles för ont för att kunna gråta och det smärtar mig något så sjukt jävla mkt. Jag drömmer om dig på nätterna, att du lever här med mig. Att vi skrattar och har kul men när jag vaknar och bara får inse den jävla bittra sanningen att jag ska behöva leva utan dig en hel jävla dag till. Jag mår så förbannat illa vissa timmar för att jag inser att du är borta, för att jag vet att du aldrig mer kommer att kunna krama om mig. Säga godnatt till mig, pussa mig på kinden och sen kunna åka till jobbet tillsammas. Aldrig mer ska jag få se ditt underbara leende när du tittade på mig på mig när jag lirade innebandy och jag verkligen såg hur lycklig du var för att ha en sån duktig dotter. Det smärtar mig något så sjukt mkt att se farmor o farfar må som de mår. Det måste vara det hemskaste som finns att förlora sitt eget barn innan man själv gått bort.
Din begravning var så jävla vacker, blommorna, kistan, musiken. Alla som var där visade hur jävla mkt de tyckte om dig, de grät av saknad så gjorde även jag. Om det var för att de andra grät eller för att jag bara skulle gråta vet jag inte. Jag förstod ju för fan bara en enda gång att du låg i kistan och det var när jag stod vid den, la min ros på din kista och såg dig framför mig, kall och så orörlig. Jag kysste dig hejdå en sista gång, jag kysste den kista du låg i, min pappa. Du som fött mig och lärt mig så mkt mer än vad du anar. Och jag saknar dig så förbannat så det gör så jävla ont i varenda del av mig. Jag vill bara ge dig allt, all min kärlek allt. Jag kan inte fatta att du ska vara borta förevigt, föralltid. Jag vill inte förstå och tänker inte acceptera det heller. Du ska ju alltid vara här hos mig ju pappa.
Varför gjorde du så här mot mig, varför har du lämnat mig med så många jävla frågor utan svar. Jag kommer verkligen aldrig få reda på det. Varför du egentligen inte orka mer? Det kommer bara föralltid varje dag snurra i mitt huvud! Den frågan alla säger jag ska sluta ställa mig, men hur jävla lätt är det då att sluta fråga sig varför? Varför min pappa inte valde att stanna här med mig för! Varför han valde att ta sitt sista andetag och lämna mig. Jag tänker inte sluta ställa mig frågan. Jag har min egna svar men jag tror inte de är sanna, därför kommer jag fortsätta fråga mig den där jävla frågan hela tiden. Jag ville ju verkligen inte att du skulle må så jävla dåligt att det här skulle bli din sista utväg. Jag hade gjort allt i världen för att hjälpa dig bara jag hade fått veta pappa, fått veta hur dåligt du mådde. Jag vill verkligen inte förstå och gissa mig fram till varför. Jag vill veta säkert, varför du valde det här. Jag vill alltid minnas dig, men hur, det är så jävla svårt att minnas någonting annat än det svek och besvikelse du lämnade mig med här. Jag vill ju bara kunna minnas att jag älskade dig, att jag hade massa kul med mig men någonting blockerar mig från det. Den där natten den 1 januari, den andra dagen i mitt liv jag trodde att ingenting mer kunde hända, att ingenting mer ska göra ont. Att jag aldrig mer vill gå ut, att jag aldrig mer vill jobba att jag bara vill stänga in mig i något mörkt rum och bara ligga där, stänga in mig och bara hoppas och inte veta vad som händer. Jag vet att det inte funkar så och jag skulle inte kunna göra det men det känns så förbannat, allt man varit med om. Det finns liksom inget slut på det här, tiden kommer aldrig läka mina sår, det finns där föralltid, antingen precis nya, skurna rakt i hjärtat eller som ärr. Det finns inget som kommer att kunna läka mig. Jag kommer leva med ett hjärta fullt med ärr, för att det så många gånger har behövts sytts ihop efter alla de gånger man blivit krossad, ledsen, besviken, arg och allt sånt som bara följt efter en hela livet.
Jag vill bara inte inse att du valde att lämna oss, vi älskar ju dig, vi levde för alla våras kärlek. Vi ville ju att det skulle bli bättre, alla vi ville ju hjälpa dig. Jag vill inte att du ska ha stängt dina vackra fina blåa ögon förevigt. Jag vill inte att ditt skratt bara ska finnas som ekon i mitt huvud sakta tynandes bort. Jag vill inte glömma hur du pratade och jag vill inte glömma hur du log mot mig. Jag kan inte glömma dig. Jag vill inte glömma dig pappa.
Jag vet att det är för sent att vända om, för sent att få saker sagda och få saker gjorda med dig, jag vet att det är för sent för mig att få dig förstå hur mkt jag älskade dig och hur mkt jag bara vill säga förlåt och be om förlåtelse för de gånger jag sagt att du inte varit min pappa. Jag ångrar det nu och kommer få göra det resten av livet men det får jag stå ut med. Det är sånt man inte inser förens man förlorat någon och det borde jag veta. Men jag kanske var för dum för att inse att jag en dag skulle förlora dig på riktikgt. Jag trodde inte du skulle kunna göra en sån här grej. Men tydligen kan människan göra så mkt mer än vad jag förstår.
Pappa jag vill inte det här utan dig, jag vill inte andas utan att du ska finnas här och kunna ge mig livskraft och allt det som jag verkligen behöver. All kärlek, all vänskap, och allt du gav mig vill inte jag ska vara borta förevigt. Du kommer ju alltid att leva med mig kvar i mig, du är en jätte stor del och jag har dig att tacka för många saker i mitt liv. Men det finns mörka sidor i mig som du har fått växa där inom mig, känslor som när du sårat mig fått mig att känna mig oälskad av dig, fått mig att må dåligt och orolig.
Jag önskar bara att du har det bättre nu, än vad du hade här med mig. Jag hoppas du på något sätt får vara där ditt hjärta kan få känna kärlek, och där din kropp kan må bra utan alla de skador och all den smärta och sjukdomar som tryckt ner dig. Att du kan få skratta och njuta av de vänner som du älskar och bryr dig om och att du tänker på mig som måste leva kvar här, utan dig. Jag hoppas du ser hur jävla ont det gör i mig för att du svikit mig och lämnat mig. Hur förbannat ont det gör att se mamma så förvirrad och så sårad. Och dina tre andra dottrar som behöver dig lika jävla mkt som jag och om inte mer!
Hur psykiskt dåligt jag än mår kommer jag alltid att vara samma gamla Emma, jag tänker inte gräva ner mig. Det spelar fan ingen roll längre, det får göra så jävla ont som det gör. För att leva utan dig och Spongen är fan det värsta. Jag fattar inte att det ska göra så ont.
Smärtan från den dag då Spongen gick bort finns ju fortfarande där. Och varenda dag utan er två gör ju så förbannat ont, jag hoppas verkligen att ni på något sätt kan vara tillsammans nu och titta ner på oss. På oss som ni älskade och fortfarande älskar mer än allt, det som du pappa glömde bort bakom all smärta. Hade du bara varit i ett annat tillstånd hade det här aldrig hänt ju, jag hatar den där jävla alkoholen som skulle förstöra hela ditt jävla liv, den som tog sig ifrån mig. Jag fattar inte varför du skulle luras in i den jävla alkolistvärlden. Jag hatar det bara hela tiden. Utan den hade du levt med mig nu!!
Jag orkar inte skriva mer men du vet ju redan hur sjukt mkt du betyder för mig men jag kommer aldrig någonsin att förlåta dig för det val du tog för en månad sen.
Det gör så jävla ont, så förbannat ont så det går inte att förstå längre.
Hälsa Spongen från mig och glöm fan aldrig att jag älskar er.. .
Den jävla natten då livet för dig tog slut, för att du själv inte orka. För att du mådde så förjävla pissigt.
Jag vet inte alls hur jag mår egentligen. Känns som om jag bara lever för att jag måste.
som om jag andas för att jag ska , inte för att jag egentligen vill, jag jobbar för att jag måste men jag känner inget. Jag tränar för det är det enda som får mig att slappna av. Där är det bara det som gäller och inget annat.
Jag känner mig bara så psykiskt jävla slut hela jag.. Jag orkar bara inte förstå att du är borta, det finns inte i mina tankar att jag ska leva utan dig. Det går inte att vilja fatta även fast jag försöker. Jag kan inte gråta för att du är borta, och jag fattat inte varför . Du är ju för fan min pappa. PAPPA, fattar jag att jag ska leva utan en pappa. jag kan inte förstå varken det ena eller det andra, känns som om ingen fattar.
Din begravning var för en vecka sen, jag förstod inte ens att du låg i kistan, jag kunde inte förstå. Du var min pappa och kommer så alltid att vara. Jag vet att jag innerst inne älskar dig för den du är inte för den som du var då jag sista gången fick höra dig andas. Jag vill inte fatta att du tog ditt liv och lämnade mig, jag saknar dig så det gör ont. Alldeles för ont för att kunna gråta och det smärtar mig något så sjukt jävla mkt. Jag drömmer om dig på nätterna, att du lever här med mig. Att vi skrattar och har kul men när jag vaknar och bara får inse den jävla bittra sanningen att jag ska behöva leva utan dig en hel jävla dag till. Jag mår så förbannat illa vissa timmar för att jag inser att du är borta, för att jag vet att du aldrig mer kommer att kunna krama om mig. Säga godnatt till mig, pussa mig på kinden och sen kunna åka till jobbet tillsammas. Aldrig mer ska jag få se ditt underbara leende när du tittade på mig på mig när jag lirade innebandy och jag verkligen såg hur lycklig du var för att ha en sån duktig dotter. Det smärtar mig något så sjukt mkt att se farmor o farfar må som de mår. Det måste vara det hemskaste som finns att förlora sitt eget barn innan man själv gått bort.
Din begravning var så jävla vacker, blommorna, kistan, musiken. Alla som var där visade hur jävla mkt de tyckte om dig, de grät av saknad så gjorde även jag. Om det var för att de andra grät eller för att jag bara skulle gråta vet jag inte. Jag förstod ju för fan bara en enda gång att du låg i kistan och det var när jag stod vid den, la min ros på din kista och såg dig framför mig, kall och så orörlig. Jag kysste dig hejdå en sista gång, jag kysste den kista du låg i, min pappa. Du som fött mig och lärt mig så mkt mer än vad du anar. Och jag saknar dig så förbannat så det gör så jävla ont i varenda del av mig. Jag vill bara ge dig allt, all min kärlek allt. Jag kan inte fatta att du ska vara borta förevigt, föralltid. Jag vill inte förstå och tänker inte acceptera det heller. Du ska ju alltid vara här hos mig ju pappa.
Varför gjorde du så här mot mig, varför har du lämnat mig med så många jävla frågor utan svar. Jag kommer verkligen aldrig få reda på det. Varför du egentligen inte orka mer? Det kommer bara föralltid varje dag snurra i mitt huvud! Den frågan alla säger jag ska sluta ställa mig, men hur jävla lätt är det då att sluta fråga sig varför? Varför min pappa inte valde att stanna här med mig för! Varför han valde att ta sitt sista andetag och lämna mig. Jag tänker inte sluta ställa mig frågan. Jag har min egna svar men jag tror inte de är sanna, därför kommer jag fortsätta fråga mig den där jävla frågan hela tiden. Jag ville ju verkligen inte att du skulle må så jävla dåligt att det här skulle bli din sista utväg. Jag hade gjort allt i världen för att hjälpa dig bara jag hade fått veta pappa, fått veta hur dåligt du mådde. Jag vill verkligen inte förstå och gissa mig fram till varför. Jag vill veta säkert, varför du valde det här. Jag vill alltid minnas dig, men hur, det är så jävla svårt att minnas någonting annat än det svek och besvikelse du lämnade mig med här. Jag vill ju bara kunna minnas att jag älskade dig, att jag hade massa kul med mig men någonting blockerar mig från det. Den där natten den 1 januari, den andra dagen i mitt liv jag trodde att ingenting mer kunde hända, att ingenting mer ska göra ont. Att jag aldrig mer vill gå ut, att jag aldrig mer vill jobba att jag bara vill stänga in mig i något mörkt rum och bara ligga där, stänga in mig och bara hoppas och inte veta vad som händer. Jag vet att det inte funkar så och jag skulle inte kunna göra det men det känns så förbannat, allt man varit med om. Det finns liksom inget slut på det här, tiden kommer aldrig läka mina sår, det finns där föralltid, antingen precis nya, skurna rakt i hjärtat eller som ärr. Det finns inget som kommer att kunna läka mig. Jag kommer leva med ett hjärta fullt med ärr, för att det så många gånger har behövts sytts ihop efter alla de gånger man blivit krossad, ledsen, besviken, arg och allt sånt som bara följt efter en hela livet.
Jag vill bara inte inse att du valde att lämna oss, vi älskar ju dig, vi levde för alla våras kärlek. Vi ville ju att det skulle bli bättre, alla vi ville ju hjälpa dig. Jag vill inte att du ska ha stängt dina vackra fina blåa ögon förevigt. Jag vill inte att ditt skratt bara ska finnas som ekon i mitt huvud sakta tynandes bort. Jag vill inte glömma hur du pratade och jag vill inte glömma hur du log mot mig. Jag kan inte glömma dig. Jag vill inte glömma dig pappa.
Jag vet att det är för sent att vända om, för sent att få saker sagda och få saker gjorda med dig, jag vet att det är för sent för mig att få dig förstå hur mkt jag älskade dig och hur mkt jag bara vill säga förlåt och be om förlåtelse för de gånger jag sagt att du inte varit min pappa. Jag ångrar det nu och kommer få göra det resten av livet men det får jag stå ut med. Det är sånt man inte inser förens man förlorat någon och det borde jag veta. Men jag kanske var för dum för att inse att jag en dag skulle förlora dig på riktikgt. Jag trodde inte du skulle kunna göra en sån här grej. Men tydligen kan människan göra så mkt mer än vad jag förstår.
Pappa jag vill inte det här utan dig, jag vill inte andas utan att du ska finnas här och kunna ge mig livskraft och allt det som jag verkligen behöver. All kärlek, all vänskap, och allt du gav mig vill inte jag ska vara borta förevigt. Du kommer ju alltid att leva med mig kvar i mig, du är en jätte stor del och jag har dig att tacka för många saker i mitt liv. Men det finns mörka sidor i mig som du har fått växa där inom mig, känslor som när du sårat mig fått mig att känna mig oälskad av dig, fått mig att må dåligt och orolig.
Jag önskar bara att du har det bättre nu, än vad du hade här med mig. Jag hoppas du på något sätt får vara där ditt hjärta kan få känna kärlek, och där din kropp kan må bra utan alla de skador och all den smärta och sjukdomar som tryckt ner dig. Att du kan få skratta och njuta av de vänner som du älskar och bryr dig om och att du tänker på mig som måste leva kvar här, utan dig. Jag hoppas du ser hur jävla ont det gör i mig för att du svikit mig och lämnat mig. Hur förbannat ont det gör att se mamma så förvirrad och så sårad. Och dina tre andra dottrar som behöver dig lika jävla mkt som jag och om inte mer!
Hur psykiskt dåligt jag än mår kommer jag alltid att vara samma gamla Emma, jag tänker inte gräva ner mig. Det spelar fan ingen roll längre, det får göra så jävla ont som det gör. För att leva utan dig och Spongen är fan det värsta. Jag fattar inte att det ska göra så ont.
Smärtan från den dag då Spongen gick bort finns ju fortfarande där. Och varenda dag utan er två gör ju så förbannat ont, jag hoppas verkligen att ni på något sätt kan vara tillsammans nu och titta ner på oss. På oss som ni älskade och fortfarande älskar mer än allt, det som du pappa glömde bort bakom all smärta. Hade du bara varit i ett annat tillstånd hade det här aldrig hänt ju, jag hatar den där jävla alkoholen som skulle förstöra hela ditt jävla liv, den som tog sig ifrån mig. Jag fattar inte varför du skulle luras in i den jävla alkolistvärlden. Jag hatar det bara hela tiden. Utan den hade du levt med mig nu!!
Jag orkar inte skriva mer men du vet ju redan hur sjukt mkt du betyder för mig men jag kommer aldrig någonsin att förlåta dig för det val du tog för en månad sen.
Det gör så jävla ont, så förbannat ont så det går inte att förstå längre.
Hälsa Spongen från mig och glöm fan aldrig att jag älskar er.. .
Pappa , Varför ='( ?
Varför?
Jag kan inte få något annat ord i huvudet!?
Jag förstår inte, kanske för att jag inte vill förstå.
Det smärtar mig, det gör ont, jag är arg, förbannad, besviken och så fruktansvärt ledsen.
Jag kan inte acceptera det här, du får inte vara borta för alltid.
Jag behöver dig, jag älskar dig och nu saknar jag dig så jag vet inte var jag ska gå eller göra.
Jag orkar inte se en morgondag utan dig, en dag utan en pappa.
Jag kan bara inte förstå hur du kunde göra såhär, hur du kunde ta ett beslut och lämna mig!
Oss fem, dina fyra döttrar och din fru, världens finaste människor. Det finns inge bättre än oss.
Varför förstod du inte det, varför var vi inte värda att leva för!?
Jag vill inte minnas mina sista timmar med dig för just då ville jag inte veta av dig, ville inte prata med dig, jag önskade bara att jag var någonannanstan. Sen somnade jag och väcktes av panik med dunkande på dörren, det var verkligen skräck, Jag förstod med en gång att någonting var fel. Paniken i Jespers ögon. polisen, jag förstod med en gång att du inte fanns mer. Jespers darrande röst och polisens röst ekar i huvudet fortfarande. Jag fattar inte det är samma känsla som när malin kom ut och berättade att Spongen finns inte mer. Och mkt riktigt så var det samma känsla och det var som jag trodde. Pappa fanns inte mer. Han hade lämnat mig föralltid.
Jag fattar inte hur du kunde göra såhär, jag vill verkligen inte förstå. Jag känner mig så värdelös och så inte älskad av dig. Du var min pappa, och du valde att lämna mig för gott.
Allt som var här hemma just då, jag vill inte minnas men minutrarna sitter som fast i huvudet på mig. Kaos är det enda ordet som går att beskriva det här med.
Jag ser bara två ambulanser, en polisbil, smärta, sorg. det finns inte det här. det är en jävla mardröm allting. men inte det är sant. Minns hur alla låg och grät när jag kom in, jag förstod ingenting mer än att du försökt ta livet av dig. Det var det enda jag visste när jag kom in. Jag fick inte veta någonting, de var bara en massa skrik och kämpande med dig ute i hallen. Och jag satt hjälplös i vardagsrummet, skakande och ville bara försvinna.
Majas fråga kommer alltid sitta fast i huvudet, kommer pappa att dö? Förstår du att du lämnade en 9 åring, en 13åring en 17 åring och mig. Vi är ju inte ens vuxna, hur mkt tror du inte vi behöver en pappa!!?!
Vad jag sa på majas fråga minns jag inte, jag visste ju att det inte fanns någon mer pappa för oss men hur ska jag kunna säga det till henne. Ambulansen åkta iväg med dig, iväg med dig föralltid. Polisen kom tillbaka, Jag såg hur mammas huvud sänktes, hur hennes livskraft och allt försann, jag förstod att du inte fanns mer. Mammas tårar i ögonen och tomhet sa mig att han inte fanns mer. Med eko i huvudet hör jag fortfarande hur jag säger till mina systrar. Vi har ingen pappa mer. Han finns inte längre. Jag grät men bara i några sekunder, mina tankar gick åt farmor o farfar, hans mor och far. Jag var tvungen att ta mig tid och berätta. Femton minuter senare står jag utanför deras dörr. Farmor öppnar och jag minns hur jag säger att Pappa tagit livet av sig. Jag ser direkt hur allt i henns ögon försvinner, leder henne in i sovrummet och berättar för farfar att hans son inte finns mer. Det kändes direkt att deras livskraft och energi försvann.. det gjorde så förbannat ont i mig. men jag kunde inte gråta, jag levde i en chock bara . Jag minns resten av dagen med, hur vi såg honom på sjukhuset, när alla vara hos oss, hur dagarna bara passerar.
Jag sa hejdå för en sista gång till dig, jag minns sist, när du stod med mig och grät när din bästa vän gått bort. När vår älskade Spongen gick bort. Hur du sa att vi måste finnas för varandra, att du älskade mig och att allt skulle bli bra. Minns du det ? Jag trodde verkligen på dig då! Jag trodde verkligen att det var slutet på allt jävla hemskt. Men istället så får jag stå lutad över din kista, med tårarna rinnande för mina kinder och med en smärta värre än allt och säga god natt föralltid. Det var sista gången jag fick se dig, min pappa. Du låg kall och fridfull där, du har det säkert mkt bättre nu, men jag då? Jag ska leva här utan dig!! Jag kysste dn panna och sa god natt, men jag ville inte att det skulle vara ett godnatt föralltid. Vill att du ska vakna!! Jag vet inte hur jag ska kunna leva utan dig!
Jag kan bara inte förstå, ordet varför kommer alltid sitta fast i mitt huvud så är det bara !?
Jag vill bara gråta över dig men det gör så förbannat ont så all rädsla tar över.
Jag kommer alltid älska dig, det vet du hoppas jag!
Men jag vill verkligen inte leva här utan dig!
Jag vet inte om jag kommer klara det!?
/ Din dotter förevigt!
Vila i frid Pappa 13/1 1957 - 1/1 2008
Jag kan inte få något annat ord i huvudet!?
Jag förstår inte, kanske för att jag inte vill förstå.
Det smärtar mig, det gör ont, jag är arg, förbannad, besviken och så fruktansvärt ledsen.
Jag kan inte acceptera det här, du får inte vara borta för alltid.
Jag behöver dig, jag älskar dig och nu saknar jag dig så jag vet inte var jag ska gå eller göra.
Jag orkar inte se en morgondag utan dig, en dag utan en pappa.
Jag kan bara inte förstå hur du kunde göra såhär, hur du kunde ta ett beslut och lämna mig!
Oss fem, dina fyra döttrar och din fru, världens finaste människor. Det finns inge bättre än oss.
Varför förstod du inte det, varför var vi inte värda att leva för!?
Jag vill inte minnas mina sista timmar med dig för just då ville jag inte veta av dig, ville inte prata med dig, jag önskade bara att jag var någonannanstan. Sen somnade jag och väcktes av panik med dunkande på dörren, det var verkligen skräck, Jag förstod med en gång att någonting var fel. Paniken i Jespers ögon. polisen, jag förstod med en gång att du inte fanns mer. Jespers darrande röst och polisens röst ekar i huvudet fortfarande. Jag fattar inte det är samma känsla som när malin kom ut och berättade att Spongen finns inte mer. Och mkt riktigt så var det samma känsla och det var som jag trodde. Pappa fanns inte mer. Han hade lämnat mig föralltid.
Jag fattar inte hur du kunde göra såhär, jag vill verkligen inte förstå. Jag känner mig så värdelös och så inte älskad av dig. Du var min pappa, och du valde att lämna mig för gott.
Allt som var här hemma just då, jag vill inte minnas men minutrarna sitter som fast i huvudet på mig. Kaos är det enda ordet som går att beskriva det här med.
Jag ser bara två ambulanser, en polisbil, smärta, sorg. det finns inte det här. det är en jävla mardröm allting. men inte det är sant. Minns hur alla låg och grät när jag kom in, jag förstod ingenting mer än att du försökt ta livet av dig. Det var det enda jag visste när jag kom in. Jag fick inte veta någonting, de var bara en massa skrik och kämpande med dig ute i hallen. Och jag satt hjälplös i vardagsrummet, skakande och ville bara försvinna.
Majas fråga kommer alltid sitta fast i huvudet, kommer pappa att dö? Förstår du att du lämnade en 9 åring, en 13åring en 17 åring och mig. Vi är ju inte ens vuxna, hur mkt tror du inte vi behöver en pappa!!?!
Vad jag sa på majas fråga minns jag inte, jag visste ju att det inte fanns någon mer pappa för oss men hur ska jag kunna säga det till henne. Ambulansen åkta iväg med dig, iväg med dig föralltid. Polisen kom tillbaka, Jag såg hur mammas huvud sänktes, hur hennes livskraft och allt försann, jag förstod att du inte fanns mer. Mammas tårar i ögonen och tomhet sa mig att han inte fanns mer. Med eko i huvudet hör jag fortfarande hur jag säger till mina systrar. Vi har ingen pappa mer. Han finns inte längre. Jag grät men bara i några sekunder, mina tankar gick åt farmor o farfar, hans mor och far. Jag var tvungen att ta mig tid och berätta. Femton minuter senare står jag utanför deras dörr. Farmor öppnar och jag minns hur jag säger att Pappa tagit livet av sig. Jag ser direkt hur allt i henns ögon försvinner, leder henne in i sovrummet och berättar för farfar att hans son inte finns mer. Det kändes direkt att deras livskraft och energi försvann.. det gjorde så förbannat ont i mig. men jag kunde inte gråta, jag levde i en chock bara . Jag minns resten av dagen med, hur vi såg honom på sjukhuset, när alla vara hos oss, hur dagarna bara passerar.
Jag sa hejdå för en sista gång till dig, jag minns sist, när du stod med mig och grät när din bästa vän gått bort. När vår älskade Spongen gick bort. Hur du sa att vi måste finnas för varandra, att du älskade mig och att allt skulle bli bra. Minns du det ? Jag trodde verkligen på dig då! Jag trodde verkligen att det var slutet på allt jävla hemskt. Men istället så får jag stå lutad över din kista, med tårarna rinnande för mina kinder och med en smärta värre än allt och säga god natt föralltid. Det var sista gången jag fick se dig, min pappa. Du låg kall och fridfull där, du har det säkert mkt bättre nu, men jag då? Jag ska leva här utan dig!! Jag kysste dn panna och sa god natt, men jag ville inte att det skulle vara ett godnatt föralltid. Vill att du ska vakna!! Jag vet inte hur jag ska kunna leva utan dig!
Jag kan bara inte förstå, ordet varför kommer alltid sitta fast i mitt huvud så är det bara !?
Jag vill bara gråta över dig men det gör så förbannat ont så all rädsla tar över.
Jag kommer alltid älska dig, det vet du hoppas jag!
Men jag vill verkligen inte leva här utan dig!
Jag vet inte om jag kommer klara det!?
/ Din dotter förevigt!
Vila i frid Pappa 13/1 1957 - 1/1 2008
