Bryt ihop ...
Det där jävla året som jag helst bara vill glömma av så många många anledningar.. Bara den där första dagen på året berättade hur jävla pissigt allt skulle bli.. Jag har så svårt att se lyckliga stunder i allt det som gömts av all den smärta och allt som orsakades av den 1 januari.. Det har gått ett jävla förbannat år utan dig nu Pappa och mer än 15 månader utan dig Spongen.. Tiden kommer i kapp mig känner jag.. Jag mår inte bra, inte ett dugg jävla bra utan er. det går ut över precis allt.. Ingen kämparglöd alls hos mig längre, jag är inte solstrålen Emma som jag alltid annars varit. Jag är inte jag, det känns som ett jävla slag i magen vare gång jag får höra det från alla men jag har insett att det är det som r sanningen. Jag är inte jag och det smärtar mig så förbannat. Men jag har bestämt mig nu för att verkligen ta tag i allt, jag måste lära mig att gå vidare utan er. Även fast det aldrig kommer att gå helt och ni kommer allti alltid alltid att finnas med mig i mitt hjärta, i är ju halva jag så ni försvinner aldrig från mig det ska ni veta. men jag måste bara inse och förstå att jag är ensam, utan er är jag det för ni var så mkt mer än vad jag förstod. Jag har förtått allt det nu och det är för sent, för ni skulle ju få veta det.. Och nu känns det som jag står till jag tar inte längre några kliv framåt i livet, jag står bara på samma jävla ställe och trampar hela tiden.. och den där jävla gropen som blivit nu när jag bara stått här måste jag ta mig ur. Och jag har bestämt mig för att göra det nu.. det får göra precs hur jävla ont som helst att gå vidare nu men jag måste göra det. Jag vill inte att det ska gå för fort men eftersom att jag gömmer så jävla mkt i mig måste jag ta tag i det nu och gå vidare.. Och jag kommer göra det helt själv.. Känns tungt att ha tagit de beslut som jag gjort för att kunna gå vidare men ska jag någonsin kunna känna att jag på något vis blir jag igen så måste jag det själv.. Jag måste vakna en morgon själv och inse att varken pappa eller spongen finns hos mig, allt kommer göra ont men jag måste bara få gå igenom allt annars kommer jag att bli galen.. Jag saknar de ju mer än allt och det hugger mer och mer i hjärtat av att inse att de inte finns hos mig, här hos mig så jag kan få krama de och vara med de, fan göra allt med de.. Det gör mer än ont att höra alla andra nämna ordet pappa för varje gång ser jag ditt ansikte, känner det, det är sådär kallt som det var sista gången jag såg dig, samtidigt som jag känner all värme och allt som du gav mig när du log och var sådär lycklig som du kunde vara med mig vissa gånger.. Fan pappa allt gör så förbannat jävla ont.. det finns inte ord hur mkt jag saknar dig så är det bara . Och Spongen dina ord ekar i mitt huvud hela tiden, dina kommentarer ditt skratt allt med dig. Jag kan inte glömma det och allt som påminner om dig. jag kan sjunga din sång ibland och börja gråta för att jag vet att jag aldrig mer får höra dig sjunga den.. det hugger så förbannat i hjärtat på mig då!! Fy fan jag bara saknar er så mkt så jag vet inte vad.. Jag vill bara fly men jag kan inte det längre jag måste se allt nu, förstå och bryta ihop.. det är enda sättet för mig att kanske lite inse att i är borta.. Men jag vill innte, vill bara inte leva utan er!!! Fan jag saknar er så mest! Kommer alltid och förevigt att älska er! <3
