2 år
Pappa, idag är det två år sedan vi sist sågs.
Sen jag kunde se dina ögon,
två år sedan jag kunde krama om dig
och du kunde känna det.
Två år sedan som vi var i livet,
båda två.
Jag kan ännu inte förstå varför du lämnade mig?
Var livet så förjävligt,
eller var du bara så fruktansvärt less på all skit?
Jag funderar mycket över varför du lämnade mig!
Jag tror inte att det var för att du var less på mig eller systrarna,
kanske var du less på det liv vi levde men jag vet att du älskade mig,
du älskade oss alla fyra.
Och jag älskar dig fortfarande,
ensam på jorden.
För du finns inte här med mig.
Såg du oss idag vid din grav?
Vi tände ljus för dig!
Jag, din mamma och din pappa.
Det gör så ont att se tårarna i deras ögon,
De saknar dig något så fruktansvärt.
Chocken du gav oss för två år sedan sitter kvar,
både i mitt hjärta och dina föräldras.
Det gör ont att säga pappa nu för tiden.
För jag kan inte annat än att säga det när jag pratar om din död.
Och det gör ont!
Jag är besviken, arg, ledsen, uppgiven allt på en gång för vad du gjorde!
Varför var du tvungen att ta slut på ditt liv!?
Jag vill ha en pappa,
Jag vill kunna krama dig,
bara slänga mig i dina armar,
aldrig släppa dig.
Jag älskar dig,
Varför får jag inte säga det för så att du hör?
Varför förstod du aldrig det när jag gråtandes sa det till dig?
Ingen kan förstå hur mycket jag saknar dig.
Och ingen kan någonsin få mig att förklara det heller.
Det gör ont att veta att du är borta från mig förevigt!
Jag behöver dig!
När jag kramade om dig sista gången var du kall,
dina ögon var stängda,
du var still,
du låg i en kista,
det var inte det jag ville.
Pappa för fan, varför ?
Jag kan inte sluta gråta när jag ser de hemska bilderna framför mig på min näthinna,
hur du försvann i en ambulans, hur mammas ögon dog och hur mina systars hjärtan dog när jag berättade för de att vi inte längre hade någon pappa, att du var död.
Hur din mamma o pappas ögon och allt bara svartnade när jag ringde på dörren och berättade att du var död, deras egen son, eller när Agneta, din syster fick höra mina ord på telefonen.
Hur många tårar, hur många frågor och så många brustna hjärtan som du lämnade.
Jag kan inte förstå hur dåligt du mådde men var det verkligen värt att lämna oss för det?
Jag ville hjälpa pappa, varför fick jag aldrig chansen?
Tiden läker ALDRIG alla sår!
Pappa 13/1 1957 - 1/1 2008
Sen jag kunde se dina ögon,
två år sedan jag kunde krama om dig
och du kunde känna det.
Två år sedan som vi var i livet,
båda två.
Jag kan ännu inte förstå varför du lämnade mig?
Var livet så förjävligt,
eller var du bara så fruktansvärt less på all skit?
Jag funderar mycket över varför du lämnade mig!
Jag tror inte att det var för att du var less på mig eller systrarna,
kanske var du less på det liv vi levde men jag vet att du älskade mig,
du älskade oss alla fyra.
Och jag älskar dig fortfarande,
ensam på jorden.
För du finns inte här med mig.
Såg du oss idag vid din grav?
Vi tände ljus för dig!
Jag, din mamma och din pappa.
Det gör så ont att se tårarna i deras ögon,
De saknar dig något så fruktansvärt.
Chocken du gav oss för två år sedan sitter kvar,
både i mitt hjärta och dina föräldras.
Det gör ont att säga pappa nu för tiden.
För jag kan inte annat än att säga det när jag pratar om din död.
Och det gör ont!
Jag är besviken, arg, ledsen, uppgiven allt på en gång för vad du gjorde!
Varför var du tvungen att ta slut på ditt liv!?
Jag vill ha en pappa,
Jag vill kunna krama dig,
bara slänga mig i dina armar,
aldrig släppa dig.
Jag älskar dig,
Varför får jag inte säga det för så att du hör?
Varför förstod du aldrig det när jag gråtandes sa det till dig?
Ingen kan förstå hur mycket jag saknar dig.
Och ingen kan någonsin få mig att förklara det heller.
Det gör ont att veta att du är borta från mig förevigt!
Jag behöver dig!
När jag kramade om dig sista gången var du kall,
dina ögon var stängda,
du var still,
du låg i en kista,
det var inte det jag ville.
Pappa för fan, varför ?
Jag kan inte sluta gråta när jag ser de hemska bilderna framför mig på min näthinna,
hur du försvann i en ambulans, hur mammas ögon dog och hur mina systars hjärtan dog när jag berättade för de att vi inte längre hade någon pappa, att du var död.
Hur din mamma o pappas ögon och allt bara svartnade när jag ringde på dörren och berättade att du var död, deras egen son, eller när Agneta, din syster fick höra mina ord på telefonen.
Hur många tårar, hur många frågor och så många brustna hjärtan som du lämnade.
Jag kan inte förstå hur dåligt du mådde men var det verkligen värt att lämna oss för det?
Jag ville hjälpa pappa, varför fick jag aldrig chansen?
Tiden läker ALDRIG alla sår!
Pappa 13/1 1957 - 1/1 2008
Kommentarer
Trackback
