Emma Eidhagen

..kan inte beskriva känslan på något annat sätt just nu.

Mitt barndomshem, mina minnen och allt som har med mitt liv att göra är på väg att försvinna ut ur mitt liv.
På söndag är det visning. Av vårt hus. Av mitt hem. Igår var han där och satte upp skylten 'till salu' det känns absurt och förjävligt, det gör ont. Riktigt ont gör det. Tårarna rinner och jag kan inte roför det.

Jag har mer än bara minnen i det huset, allt jag blivit idag är tack vare den plats jag bott på. allt som gjort mig stark och svag har funnits där. Allt som gjort mig glad och förkrossad finns där. Allt som är Emma, allt som är jag finns där.

I januari finns det inte mer, då är det borta. I någon annans ägo. Det känns så jävla sjukt! Det känns fel. Jag skulle kunna göra vad som helst för att behålla huset men det går inte. Jag har inte dom pengarna.

Tyngden och smärtan i hela familjens hjärtan gör ont, vi lämnar det som var vårt. Det gemensamma som vi haft föralltid. Där vi levt och blivit dom vi är idag kommer snart att vara borta. Jag hatar det och när jag tänker efter riktigt mycket är det en stor del i mig som dör när jag tänker på det.

Det kanske låter sjukt för andra men ingen kommer någonsin fatta hur mycket det betytt för oss att ha bott där. Nu lämnar vi det snart och det känns som minnena kommer att stanna där med. Vi måste börja om på nytt och jag gillar inte det för vi har gjort det tillräckligt.

Pappa dog där i vårt hem, Spongen dog i kvarteret det finns inte på kartan egentligen att lämna det men vad gör man när det inte längre går att bo kvar? Det gör så jävla ont.

Jag satt häromveckan på golvet i mitt rum och bara förstod att om några månader finns inte det här längre. Det gjorde så jävla ont i mig så jag nästan fick panik. I varje jävla hörn finns ett minne i det där huset, i mitt hem. Kommer aldrig känna mig så hemma som jag gjort där.

Det kommer inte spela någon roll vad någon säger för det gör för ont för att inse att mitt barndomshem kommer att försvinna. En del av mig kommer slitas ur mig den dag då jag för sista gången går ut genom mitt hem. Det är minnen av guld och minnen av allt som stannar i huset. Jag kan inte bära med mig dom någon annanstans för det är fel. Dom hör till huset så är det bara..

Usch vad jag inte tycker om det här. Jag förstod nog inte riktigt att det skulle göra så ont att sälja huset.

Mina minnen och våra minnen lever alltid kvar.
Dom stannar i den del av våra hjärtan som också kommer att stanna med huset, den del av vårt hjärta som kommer att rivas ut och bli lämnat kvar i det hem där allt var vårat..